Hur känner man ingen en narcissist?

En narcissist är en person som uppvisar ett mönster av överdriven självupptagenhet, brist på empati för andra och en överskattad självbild. Narcissism är en personlighetsstörning och kan förekomma i olika grader, från mild till svår. Här är några vanliga drag hos en narcissist:

Hur känner man ingen en narcissist?

Hur känner man ingen en narcissist?

  1. Överdriven självupptagenhet: Narcissister tenderar att vara fixerade vid sin egen person och sitt eget utseende. De har en överdrivet positiv självbild och tror att de är överlägsna andra människor.

  2. Behov av beundran: Narcissister kräver ständig beundran och bekräftelse från andra människor för att upprätthålla sin självkänsla. De kan vara känsliga för kritik och reagera med ilska eller förakt när de inte får den uppmärksamhet de anser sig förtjäna.

  3. Brist på empati: Narcissister visar ofta brist på empati för andra människors känslor och behov. De kan vara manipulativa och utnyttja andra för sin egen vinning utan att visa ånger eller skuld.

  4. Avundsjuka och konkurrens: Narcissister kan vara extremt avundsjuka och konkurrenskraftiga gentemot andra människor särskilt de som hotar deras egen uppfattning om överlägsenhet.

  5. Brister i relationer: Narcissister har ofta svårt att upprätthålla långvariga och meningsfulla relationer eftersom de tenderar att vara egoistiska och opålitliga partners. De kan vara charmiga och karismatiska initialt, men när den initiala fasen av uppvaktning är över, kan de visa sitt sanna jag av brist på empati och hänsynslöshet.

Det är viktigt att komma ihåg att narcissism är en komplex personlighetsstörning och att inte alla som uppvisar vissa narcissistiska drag är narcissister. En diagnos av narcissistisk personlighetsstörning kräver en bedömning av en kvalificerad mentalvårdspersonal.

Att sätta hälsosamma gränser hur gör man och vems ansvar är det?

Hur gör man när man sätter hälsosamma gränser?

Att sätta hälsosamma gränser-hur gör man och vems ansvar är det?

Att sätta hälsosamma gränser-hur gör man och vems ansvar är det?

Ett av de största problemen med att sätta hälsosamma gränser är vi är alldeles för många som inte vet var gränsen går. Ofta är vi upptagna med att försöka få andra att respektera våra gränser. Vi kämpar för att andra ska behandla oss på ett annat sätt. Känner du igen dig? När vi pratar om en missbrukare eller kanske någon som är kriminell är det lätt att se att en sådan person är gränslös. En sådan person är ofta gränslös mot andra, respekterar varken regler eller andra människor.  Det är lätt att lägga hela skulden där. Nej, det är inte ok att någon annan kör över våra gränser eller inte håller sig till överenskommelser. Den personen gör förmodligen fel. Men vad är min del?

Vad är min del när jag blir behandlad respektlöst?

Det är aldrig mitt fel när jag blir behandlad orättvist. Men jag har mycket att vinna på genom att börja utforska vad min del är. Om jag har en medberoendeproblematik är det troligt att jag har en föreställning om att jag behöver anpassa mig efter andra. Mitt värde ligger i andra ser och bekräftar mig. När andra uppskattar och bekräftar mig tryggas jag i att jag är värdefull. Det kan leda till att jag letar efter svaret om vad som är ok och inte hos andra. Om min partner till exempel kränker mig regelbundet är det vanligt att jag beklagar mig till mina vänner. Jag ställer frågan till andra om det är ok eller inte. Det är lätt att fastna i att min partner borde göra på ett annat sätt. Det är förmodligen sant. Men hur mycket jag än tycker det kommer den personen förmodligen inte att ändra sig. Om jag kan sätta hälsosamma gränser behöver jag inte fråga andra, jag behöver inte gå omkring och tänka att andra borde göra på ett annat sätt. När någon inte behandlar mig väl kan jag uttrycka och agera på vad som inte är ok för mig. Det kan i det här fallet innebära att jag lämnar min partner.

Vem bestämmer var gränsen går?

Du och bara du kan bestämma var din hälsosamma gräns går och hålla den. Det är inte din chefs, din partners, din väns eller dina föräldrars uppgift. Med undantag för om du är ett barn. där är det dina vårdnadshavares yttersta uppgift. Dina föräldrar hade ett ansvar under din uppväxt att skydda dig och att lära dig att sätta hälsosamma gränser. Om dina föräldrar inte visste hur man gjorde, så kunde de inte heller lära dig. Då är det din uppgift som vuxen att lära dig det. Jag lovar att det är värt det. Inte alltid lätt, men värt mödan. Din uppgift är att utforska dig själv och hitta svaret hos dig och inte hos någon annan. Det är aldrig fel att ventilera sina tankar med andra. Men svaret finns hos dig. Vill du vara i en relation där din partner regelbundet fräser åt dig? En sådan relation vill inte jag vara i. Men det är ok om det inte är en stor sak för dig. Min gräns går inte där din går. Det är din uppgift att ta reda på var din går.

Hur ska man veta var gränsen går?

Hur ska man kunna sätta hälsosamma gränser när man inte vet var gränsen går? Det kan man inte. Därför behöver du börja med att lära känna dig själv. Vad tycker du om? Hur vill du ha det? Du får bestämma det själv. Det är inte någon annans uppgift. Våga stanna upp i olika situationer och känn efter. Hur känns det för mig när jag umgås med den här vännen. Gör det mig glad eller kanske nedstämd. Våga känna och reflektera över om du umgås med rätt människor. Är du på rätt arbetsplats? Firar du julen som du vill? Du har rätt att välja det liv du vill leva.

Läkemedel botar inte trauman – jag är tacksam för att jag sa nej till antidepressiva

Läkemedel botar inte trauman – inte heller undermåliga arbetsplatser, dysfunktionella uppväxtmiljöer, destruktiva relationer eller dålig skolmiljö

Nu är det ganska många år sedan jag fick en utmattningsdepression. Med det jag lärt mig om mig själv idag och vad jag behövt läka, är det lätt att förstå att jag skulle hamna där. De mönster och trauman jag har burit med mig från min barndom var som en motorväg rätt in i en depression. Jag hade inte förmåga att sätta hälsosamma gränser varken på arbetet eller privat.

Läkemedel botar inte trauman

Läkemedel botar inte trauman – jag är tacksam för att jag sa nej till antidepressiva

Läkemedel botar inte trauman – jag är tacksam för att jag sa nej till antidepressiva

Droppen var när jag utsattes för riktigt dåligt ledarskap. Jag fick minnesluckor. Det gjorde mig jätterädd. Genast bokade jag upp ett läkarbesök. Läkaren förstod ganska snabbt att jag hade en utmattningsdepression och jag blev skickad till en mycket bra och varm psykolog som rekommenderade två veckors sjukskrivning till att börja med. Jag minns att jag de första dagarna tvingade mig att klä på mig och gå ut på promenad, en gång i veckan åkte jag in till stan för att träffa min psykolog. De dagarna orkade jag ingenting annat. Efter en tid gick det inte längre att tvinga mig ut på promenad. Det jag behövde var att ligga på soffan och göra ingenting. Så här i efterhand är det lätt att förstå att det var det jag behövde. Jag hade under alldeles för lång tid pressat mig utan att lyssna till vad jag behövde.

Vägen dit

Jag hade under en lång tid varit på en arbetsplats som inte passade. Jag hade en relation med en man med narcissistiska drag. Det mesta i mitt liv tog energi. Jag gjorde inte mycket för att ta hand om mig själv. Det var inte för att jag inte ville. Jag visste inte hur man gjorde. Mitt medberoende gjorde att jag inte hade kontakt vare sig med mina känslor eller mina behov. Jag satte andras behov och känslor före mina egna. Dessutom anpassade jag mig till dysfunktionella sammanhang och relationer. Under min barndom lärde jag mig att sätta andra före mig. Jag hade inte fått lära mig att sätta hälsosamma gränser eller att sätta mig själv först. Jag var upptagen med att söka bekräftelse utanför mig själv. Både på arbetsplatser och i relationer.

Sjukskrivningen – Läkemedel botar inte trauman

Jag tror hade varit sjukskriven ca tre veckor när min läkare satte ett ultimatum. Om jag inte började bli bättre vid nästa läkarbesök så skulle jag “tvingas” ta antidepressiva. Jag ville inte ta läkemedel. I min terapi som nu pågått under en längre tid hade jag börjat få syn på delar av mina mönster. För att jag skulle må bättre förstod jag att jag skulle behöva göra ganska stora förändringar i mitt liv. När jag försökte berätta för läkaren hur det stod till på min arbetsplats, fick jag höra “Du ska inte tro att det är bättre på andra arbetsplatser”. Där och då när jag var skör tvivlade jag förstås på mig själv. Idag vet jag att han hade fel.

Jag var heltidssjukskriven i sex veckor. Ganska snart när jag kom tillbaka på min arbetsplats fick jag panikångestattacker. Ingen av mina överordnade pratade med mig om hur jag hade det. Man bara antog att jag blivit sjuk för att jag var överbelastad. Därför lade man inte på mig några arbetsuppgifter. Sanningen var att jag varit understimulerad under lång tid.

Det blev ganska snart dags för sommarsemester. Jag valde att gå på en lång semester, men hade inte varit ledig länge när jag insåg att om jag skulle tillfriskna så behövde jag lämna den här arbetsplatsen och det gjorde jag slutligen.

Läkningen

Efter min utmattning har det varit en lång väg och hårt arbete. Men så småningom har jag förändrat mina mönster. Det har tagit tid och inte varit en spikrak väg till läkning. För det första behövde jag bli medveten om mitt medberoende. Den insikten kom till mig när jag påbörjade min egen samtalsterapiutbildning. Det var en viktig pusselbit för mig för att förstå varför jag fungerade som jag gjorde. Vill du veta mer om mitt uppvaknande? Läs mer här https://sverigesbastaforetag.se/2022/10/14/medberoende-hur-vet-jag-om-jag-ar-det/ 

Den första delen av min utbildning gjorde att jag förstod varför jag utvecklat de mönster jag gjort. men det gav mig inte så mycket verktyg till läkning som jag önskade. Jag fördjupade mig i schematerapi, gick några utbildningstillfällen. Men jag ville ha mer för att kunna hjälpa mina klienter på ett bättre sätt. I januari 2022 påbörjade jag min utbildning till certifierad ICT-terapeut och under hösten läste jag min påbyggnad, medberoende till narcissist. Med den utbildningen i ryggen har jag kunnat läka många av mina trauman och sår från barndomen och varje vecka hjälper jag klienter att läka trauman och svåra upplevelser från barndomen.

Jag har börjat inse att det är väldigt svårt att få hjälp med traumabehandling inom vården. Istället är man frikostig med läkemedel. Läkemedel som dämpar symptom ibland. Men det läker inte trauman. Förändrar inte mönster som inte är bra för oss. Inte heller gör det våra arbetsplatser, skolmiljöer eller våra relationer sundare.

Om jag inte visste vad ordet snippa betyder – diskuterar vi rätt saker?

Är det verkliga problemet att några mossiga gubbar inte vet vad ordet snippa betyder?

Om jag inte visste vad ordet snippa betyder. Då skulle jag börja med att googla. Jag googlade synonym snippa. Det här kom upp bland annat:

Är problemet verkligen att några män inte vet vad ordet snippa betyder?

Synonymer till snippa – Ordguru

HTTPS://WWW.ORDGURU.SE › SYNONYMER › SNIPPA
Alla synonymer till snippa · fitta · mutta · vagina
Jag är faktiskt bekant med alla de orden ovan. Min gissning är att jag inte är unik på något sätt. Även de här männen hade förstått tror jag. Jag var inte där på plats i rättssalen. Dessutom har jag inte läst hela domen. Av den rapportering jag tagit del av verkar det vara uppenbart att sexuellt ofredande har förekommit. Mannen har sagt att han två gånger rört vid flickans könsorgan. Men inte ens han vet hur långt in har var med sina fingrar. HUR ÄR DET MÖJLIGT?

Är det verkligen det domen handlar om?

 

Jag tror verkligen inte att utfallet av domen beror på att några mossiga män inte vet vad ordet snippa betyder. Däremot är det hög tid att vi verkligen tar reda på hur det är möjligt att när det är så uppenbart att sexuellt ofredande förekommit, att en man frikänns? Beror det på icke-engagemang? Avsaknad av kompetens? Har det förekommit mutor? Håller man varandra om ryggen? Eller tycker de här männen att det är ok att sexuellt ofreda ett barn? Det är lätt att bli anklagad för att vara konspiratoriskt lagd när man ställer de här frågorna. För det första anser jag att vi måste undersöka vad det verkliga problemet är. Samtidigt som vi behöver kräva ett större personligt ansvar. Det ska inte vara möjligt att gömma sig bakom en felaktig dom genom att påstå att det är otydligt med betydelsen av ett visst ord.

Den här flickan är inte den enda som har drabbats av att det är något fel i rättssystemet. När är det nog?

 

Är grundproblemet icke-ansvar eller kompetensbrist?

 

En annan stor grupp som drabbats av felaktiga domar är barn som tvingas till umgänge med föräldrar som inte är i skick att ta ansvar för sina barn. I rättssalen saknas kompetens om barns anknytning. Hur påverkas ett barn som utsätts för psykiskt eller fysiskt våld? Vilka trauman skapas? Slutligen vad får det för konsekvenser? Jag har sett på nära håll vad som kan hända med barn där rätten är oaktsam. Dessutom var det inte länge sedan en pojke dog för att rätten tvingat honom till ensamt umgänge med en pappa som var våldsam. Vem ska bära ansvaret?

Varför får media oss att rikta uppmärksamheten till det som inte är problemet?

 

Åtskilliga timmar har nu gått i tv-soffor, på sociala media, tidningar och radio för att diskutera vad ordet snippa betyder. Vad är det som gör att det läggs så mycket tid på att diskutera symptomen när vi istället borde lyfta fram grundproblemet? Varför duckar vi för det vi verkligen borde diskutera och protestera emot? De här männen har lyckats bra med att föra oss bakom ljuset med vad det riktiga problemet är. De vet vad ordet snippa betyder. Dessutom har de valt att frikänna en man som är skyldig till sexuellt ofredande. Vi ska inte ge oss förrän vi förstår varför.

När jag var 10 år förlorade jag min mamma till psykiatrin – de missade hennes trauman från barndomen.

Psykiatrin tog min mamma – ingen såg hennes trauman från barndomen

Tidigt i min barndom förstod jag att min mamma hade trauman från barndomen. När jag var 10 år gammal blev min mamma psykotisk och inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag vet inte allt de gjorde med henne där. Behandlingen bestod av elchocker och hon var förmodligen hårt medicinerad. Hon var borta länge, jag tror att hon var inlagd i ungefär sex månader. Det var då jag blev vuxen. Jag hade redan innan dess förmodligen fått ta ett för stort ansvar. Jag minns så väl att jag förstod att mamma var sjuk. Sedan länge hade jag förstått att jag inte skulle vara till belastning, jag tror jag ville skydda båda mina föräldrar som hade haft det tufft i sin barndom.

När jag var 10 år förlorade jag min mamma till psykiatrin – de missade hennes trauman från barndomen.

När jag var 10 år förlorade jag min mamma till psykiatrin – de missade hennes trauman från barndomen.

Mamma kom hem, jag minns att jag som tonåring och ung vuxen var tacksam för de perioder hon verkade må bra. De psykotiska perioderna som kom med regelbundet väckte oro, rädsla, vanmakt. Jag minns också att jag ville hjälpa min mamma. Så många besök på avdelning 32 på Nacka sjukhus. Jag minns ett möte med en överläkare. Hans ord ”psykoser är ärftligt”. Aldrig minns jag att jag eller någon annan i min familj erbjöds något stöd. Jag möttes många gånger av kalla och hårda läkare och psykiatriker runt min mamma. Så många gånger jag sett min mamma drogas ner till oigenkännlighet.

Mammas bakgrund

Min mamma föddes till den här världen av en mycket sjuk kvinna. Mormor hade många narcissistiska drag. Förutom att hon var elak var hon även alkoholist och tablettmissbrukare. Mammas uppväxt var  mycket otrygg. Hon utvecklade ett kraftigt medberoende. Mamma bär på många trauman och svåra upplevelser från barndomen. Med det jag vet idag så förstår jag att hon redan som spädbarn utsattes för händelser som gav henne trauman. Mig veterligen har min mamma aldrig blivit erbjuden traumabehandling. Däremot har hon spenderat många månader på psykiatriska avdelningar. Där har hon pumpats full med mediciner, tills det slutligen inte längre gick att känna igen henne. Den här cirkusen har pågått i över 40 år.

Hur präglade det mig?

Att min mamma bar på det hon bar på har naturligtvis präglat mig. Det fanns mycket dysfunktionellt i min barndom. Mina föräldrar räckte inte till. De gjorde sitt bästa utifrån där de befann sig, det vet jag idag. Jag är så tacksam för allt det bra de har gett mig trots sina svårigheter. Mitt medberoende ärvde jag av min mamma. Naturligtvis var det andra saker i min barndom som också ledde till mitt medberoende. Det var först när jag själv fick barn som jag började ta tag i min problematik. Det har varit en lång resa. Många timmar hos terapeuter, dessutom egna utbildningar och ett gediget inre arbete. Slutligen har jag läkt så pass att jag kan hjälpa andra.

Behandling av trauman och svåra upplevelser i barndomen

Jag vet att min mamma inte är den enda. Många klienter som jag möter idag har inte fått hjälp av vården när det uppenbart att det finns trauman att läka. Man är snabb på att skriva ut mediciner medan man samtidigt är dålig på att erbjuda samtalshjälp. Dessutom om man  är det väldigt sällan traumabehandling ingår. Vården är generös med att skriva ut läkemedel. Mycket dåliga på att följa upp. Trots sitt uppföljningsansvar. Jag minns att jag redan som ung vuxen tänkte att mamma skulle behöva hjälp med stresshantering. Psykoserna kom ofta när hon var utsatt för extra påfrestningar. Med den kompetens jag har idag förstår jag att min mamma hade kunna bli hjälpt av traumabehandling. När man inte läker trauman från barndomen fastnar vi i de försvar vi tvingats utveckla som överlevnadsstrategier redan under barndomen. Det är vad som hände min mamma. Det är också det jag arbetat med själv och idag kan hjälpa mina klienter med.

Den här texten har varit en av de svåraste för mig att skriva. Jag har kommit i kontakt med rädsla för att bli kritiserad. Inte bli tagen på allvar. Dessutom väcker det också mycket sorg över att det är så här. Att vi inte kommit längre inom den här delen av vården. Det är så många som behöver fler traumamedvetna insatser. Som en skänk från ovan ramlar jag över Lasse Mattilas text om att vi behöver fler traumamedvetna insatser. På ett mycket klarsynt sätt har han sammanställt flertalet forskningsrapporter som talar för att vi ser samma problematik, kompetensen där ute är för låg. Samhället gör fel saker. Nu är det dags att sluta övermedicinera och börja behandla. Jag vet nu att det är möjligt.

Vad är medberoende? Del två-hur tillfrisknar man från medberoende?

Att tillfriskna från medberoende är det möjligt?

Vad är medberoende? Del två-hur tillfrisknar man från medberoende?

Vad är medberoende? Del två-hur tillfrisknar man från medberoende?

Hade du frågat mig för ett par år sedan hade jag sagt att som medberoende bär vi alltid på en skörhet och en större risk att falla tillbaka i ett destruktivt beteende. I dag vet jag att det är möjligt att tillfriskna från medberoende. I förra inlägget beskrev jag hur ett medberoende börjar https://halosvillan.se/2023/02/18/vad-ar-medberoende-ofta-ligger-ett-medberoende-bakom-en-langtidssjukskrivning/och de olika faserna innan en medberoende når sin botten. Utmattning och depression är en medberoendes botten, från här kan du börja läka ditt medberoende. Det första steget på tillfrisknandet är att erkänna maktlöshet. Erkänna maktlösheten i att kunna förändra någon annan. I det första steget är jag också hjälpsökande. Jag börjar bli medveten om problematiken och börjar dela med mig. I det här steget ta hjälp av en terapeut som kan medberoende, du kan också besöka ALANON-grupper. Vissa kommuner har också bra anhörigstöd som hjälper bra åtminstone i början av processen.

 

Vad är den medberoendes del?

Vad är den medberoendes del?

När förståelsen kommer börjar jag se min del, en del hör här “mitt fel”. Det är inte det jag säger. Det är aldrig ditt fel, men som vuxen har du din del. Om jag t ex lever med en alkoholist. Jag kanske ringer och sjukanmäler. Hittar på historier för att skydda. Det leder att min anhöriga inte får ta konsekvenser av sitt handlande. Ett annat sätt är att jag stannar i en relation som inte är bra för mig. Det är inte mitt fel att min partner inte behandlar mig väl. Men min del är att jag stannar kvar eller inte sätter hälsosamma gränser.

Planhalvorna är ett verktyg som är otroligt hjälpsamt i nästa steg, kan skilja på ditt och mitt ansvar. Läs mer om planhalvorna härhttps://halsovillan.se/2022/10/23/att-vara-pa-nagon-annans-planhalva-i-en-relation/

Som medberoende är det avgörande att börja kunna skilja på ditt och mitt ansvar. Som ni minns är en del av medberoendet att vi tar överansvar. Vi har svårt att skilja på andras känslor och behov och våra egna. Vi känner in andra och utplånar oss själva. När vi kan skilja på vad som är vårat ansvar och andras kan vi börja lägga ansvaret där det ska ligga. I det här steget behöver vi också utforska vårat kontrollbehov. Vad är det du försöker kontrollera som inte ligger i dina händer? Den här delen av tillfrisknandet är omvälvande. Här behöver vi utmana gamla sanningar och välja nya vägar. Nu får du

Att läka såren från sin barndom

Eftersom grunden till medberoende läggs redan i barndomen är det viktigt att vi läker trauman och svåra upplevelser som format oss. Inledningsvis arbetar man med de svåra upplevelser vi minns. Allt eftersom vi läker kan minnen som vi tidigare förträngt komma fram. Så småningom kommer du att hitta mer lugn, rädsla och oro minskar. När du upplever det vet du att du är på rätt väg. Du har förmodligen börjat lyssna till dina behov och känslor. Du kommer också uppleva att dina skuldkänslor minskar. Ju mer du fokuserar på dig och dina behov. Det betyder inte att struntar i andra människor. Du kan fortfarande vara omtänksam och hjälpsam. Den stora skillnaden är att du förstår att du kommer först. Du har blivit den viktigaste personen i ditt liv. Nu får du också uppleva ökad självkänsla och livskvalitet.

Kvitto på att du gjort arbetet med att tillfriskna från medberoende

Avslutningsvis vill jag säga att kvittot för mig, var när jag genuint kände att jag hjälpte andra för att jag ville inte för att det var mitt ansvar- Hade någon sagt så till mig för 15 år sedan hade jag inte förstått skillnaden. Befinner du dig vill jag verkligen rekommendera dig att ta kontakt med en terapeut som är kunnig inom medberoende. När vi börjar hjälpa andra för att vi vill ör det också lättare för oss att inte frånta andra ansvaret för sig själva. Vi förminskar inte andra genom att ta över det som egentligen är deras ansvar.

Resan till tillfrisknande har inte alltid varit lätt, men väl värd mödan.

Vad är medberoende? Ofta ligger ett medberoende bakom en långtidssjukskrivning

Vad är medberoende?

Det cirkulerar många missförstånd om vad medberoende är. Så vad är medberoende? Det finns de som tror att man är medberoende om man sitter och dricker vin tillsammans med sin alkoholiserade partner. Ett medberoende ser naturligtvis inte likadant ut för alla. Men det brukar finnas några gemensamma nämnare för de som har en medberoendeproblematik. Så här ser jag på det.

För det första så brukar alla medberoende ha svårt att sätta hälsosamma gränser, dessutom har de ofta lätt att ta ett överansvar. De flesta av oss medberoende har dessutom utvecklat ett kontrollbehov. Grunden till medberoende läggs redan i vår barndom. Utifrån sett så kan det vara tydligt hur det kan uppstå i en familj där det förekommer missbruk. I andra familjen är det väl dolt, allt kan se bra ut på ytan. Men som barn i en familj där du inte får utveckla din självständighet eller bara uppmärksammas av det du gör eller ser ut så kan ett medberoende också utvecklas.

Känner du igen dig?

Känner du igen dig att du kan ha svårt att sätta hälsosamma gränser. Du har lätt att känna in andras behov och känslor men inte din egna. Har du en känsla av att du ger mer än du får i dina relationer? Då kan det vara värdefullt att undersöka om det finns ett medberoende att läka. Vill du läsa om vilka personlighetsdrag någon med medberoendeproblematik har så kan du göra det här.https://sverigesbastaforetag.se/2022/10/14/medberoende-hur-vet-jag-om-jag-ar-det/

Medberoendekurvan så här börjar det

Låt mig ta dig med genom medberoendekurvan. Allt börjar med förnekelse. Förnekelsen hänger med tills du läkt ditt medberonde. Förställ dig att du växer upp i en familj med en missbrukande förälder. Din förälder finns inte där för dig. Som barn är det smärtsamt att inte få det du behöver. Det kan vara så smärtsamt att du till exempel börjar förneka att du har rätt till uppmärksamhet. Det är vanligt att du då tar med dig in i en vuxenrelation. Kanske väljer du en partner som är otillgänglig på olika sätt. en missbrukare, en arbetsnarkoman eller någon med narcissistiska drag. På så sätt håller du liv i såret att inte få det du behöver. Förnekelsen är att du fortfarande inte tror att du har rätt till det. Nästa steg i kurvan är skam och skuld. Som barn har du troligtvis tagit på dig skam eller skuld på grund av en vuxens felaktiga beteende. Kanske din berusade mamma skrek och skämde ut dig inför dina vänner. Som barn kanske du tog på dig både skuld och skam för det.

Det här utvecklar vi

Nästa steg i medberoendekurvan är att vi skyddar och normaliserar. Som barn kan det vara att inte tar hem kompisar för att ingen ska se hur det står till med mamma. Vi kanske övertygar oss själva om att “alla vuxna dricker ju alkohol. Det är nog inte så farligt. I en vuxenrelation kan vi lätt bortse från vår partners gränslösa beteende och hittar förklaringar och försöker förstå istället för att sätta hälsosamma gränser. Kontrollbehov utvecklar vi när det är kaos i vår omvärld. Då behöver vi kämpa för att at kontroll över det vi kan. Som barn kanske du håller minutiös ordning på ditt rum, sköter dig klander fritt i skolan. Kanske försöker du kontrollera mammas drickande genom att hälla ut flaskor du hittar. Tänker att om jag bara sköter mig bättre så kanske mamma slutar dricka. Kontrollbehovet är inte alls ovanligt att vi fortsätter att stärka i vuxen ålder. Det är viktigt för dig att saker görs på ditt sätt. Du försöker på olika sätt kontrollera din partner eller dina barn. Kontrollbehovet är olika mycket utvecklat hos oss medberoende.

Vad händer mer?

Dessutom börjar vi ta överansvar. Efter ett tag i vår barndom när våra föräldrar inte tar det ansvaret för oss som de har börjar vi själva ta det för att överleva. Inte nog med att vi tar ett större ansvar för oss själva när vi är barn. Dessutom börjar vi ta ansvar för andra. Kanske börjar vi ta hand om syskon runt oss. Vi känner av stämning hemma och anpassar oss efter de vuxna. För att undvika att någon ska bli arg på oss till exempel lär vi oss hur vi ska agera. Vi blir experter på att känna in andra, läsa av stämningar i rum. Utöver det börjar vi ta på oss ansvar för att andra ska må bra. I allt det utplånar vi ofta våra egna känslor och behov.

Medberoende eller beroende

Nästa steg på kurvan är  undvikande och flykt. I det här steget kan ett missbruksproblem uppstå. En beroendeperson har ett medberoende i botten. När verkligheten blir för smärtsam kan en väg vara att fly in i alkohol, droger, spel, arbete, shopping. Det finns många sätt att döva sig och slippa känna för en stund. Problemet här är att om vi ständigt undviker och flyr från våra känslor och problem så bär du fortfarande runt på smärtan. Förr eller senare kommer ilskan och bitterheten. Här är ofta en känsla av att vara konstant arg. Det är inte ovanligt att rikta ilskan åt alla möjliga håll.

Snart blir vi sjuka

Så småningom kommer fysiska symptom. Inledningsvis kan de vara diffusa. Ofta är det spänningsvärk. När jag befann mig här fick jag högt blodtryck. När vi fortsätter att pressa oss för att räcka till för andra och inte tar hand om oss själva så kommer kroppen förr eller senare att säga ifrån. Vi känner maktlöshet. I det här steget har vi fortfarande släppt kampen om att kunna förändra verkligheten som den är eller att förändra en annan person. Det kan vara vår förälder, partner, barn, vän eller kollega.

En medberoendes botten

Förr eller senare när vi pressar oss på det här sättet kommer utmattningsdepressionen. Ibland diagnosticeras den som utbrändhet. Det positiva med den här depressionen är att det är den medberoendes botten. När vi nått hit finns en väg till tillfrisknande.

Läs om tillfrisknandet i nästa inlägg.

Att möta sitt inre barn – Varför är det viktigt att vara den bästa föräldern till sig själv?

Att möta sitt inre barn. Du kan ge dig allt du inte fick av dina föräldrar. När du möter ditt inre barn på riktigt så är läkning möjlig

Att möta sitt inre barn. Du kan ge dig allt du inte fick av dina föräldrar. När du möter ditt inre barn på riktigt så är läkning möjlig

Att möta sitt inre barn – vägen till läkning

På min egen resa och i terapirummet har jag uppmärksammat vikten av att möta sitt inre barn. Mötet med vårat inre barn leder till läkning på riktigt. Vi behöver börja bemöta oss själva såsom den bästa föräldern möter ett barn. Hur gör man det då? Det vanliga är att vi bemöter vårat inre barn på ungefär samma sätt som våra föräldrar bemötte oss eller såsom vi tolkade att vi blev bemötta. Det skulle ju vara fantastiskt om våra föräldrar var felfria. Det är de väldigt sällan. Det är inte för att skuldbelägga eller göra dina föräldrar fel som det är viktigt att förstå vad du inte fick som barn. Dina föräldrar bar på sina sår som de inte förmådde att läka där och då. När du gör din läkning spiller det över på dina barn.

Vad säger anknytningsteorin att ett barn behöver?

Anknytning och acceptans – Det innebär bland annat skydd, kärlek, empati, validering, inkludering i sociala sammanhang och känslomässig vägledning. Här behövde dina föräldrar vara närvarande, inkännande och kärleksfulla. Dessutom krävdes förmågan att ha tillgång till alla känslor på ett sunt sätt. Detta för att kunna spegla barnet i alla känslor. Visa att de är ok och att om vi tillåter oss att känna så tar vi oss igenom alla känslor.

Färdighet och autonomi – Innefattar uppmuntran, anpassade utmaningar, praktisk vägledning och stimulans av självständighet och nyfikenhet. Dina föräldrar behövde ha förmågan och tålamodet att sätta sig in i din värld. Att se vad du behövde för utmaning. Hur du behövde stöttas och uppmuntras.

Struktur och gränser – Såsom konsekvensträning, hjälp med rutiner, organisation och planering, även perspektivträning och hänsyn gentemot andra. Även här krävdes det att dina föräldrar och andra vuxna hade förmågan att förstå dig, vad behövde du hjälp med? Vad klarade du själv?

Balanserad ansträngning och självmedkänsla – Förlåtelse vid misstag, uppmuntran till spontanitet. Realistiska förväntningar på krav, presterande och ansvarstagande. En bra förälder visar villkorslös kärlek även när deras barn inte beter sig klanderfritt. Har alltid en öppen famn oavsett vad som gått fel, stöttar och uppmuntrar på rätt nivå

Hur låter din inre förälder?

Vi har alla en röst inom oss som vi ibland kallar den inre kritikern. Det är den där delen i oss som sig saker som vi aldrig skulle drömma om att säga till andra. Det kan låta något i stil med: “Jag är ju helt hopplös”. “Jag är tjock” “Jag är värdelös” Varför kan jag aldrig… Den här inre föräldern eller kritikern skapades när vi som barn tolkade våra föräldrar på ett visst sätt. Men också om de sade saker till oss som inte var ok. Som barn gjorde vi deras kommentarer till sanningar. Många gånger är vi omedvetna om de här inre rösterna. Det är viktigt att vi tar reda på hur de låter så att vi kan bemöta oss själva bättre.

Hur möter man sitt inre barn?

Jag brukar tänka att så fort jag känner något så är det mitt inre barn som känner. Känner jag mig ledsen så stannar jag upp. Lyssnar inåt och reflekterar över vad det är som gör mig ledsen. Jag tillåter mig att vara ledsen tills jag är ledsen klart. När man tränar på att möta sitt inre barn så kommer självmedkänslan av sig själv till slut. En bra övning att göra kan vara att skriva ett kärleksbrev till sig själv i olika åldrar. Se här för https://sverigesbastaforetag.se/2022/10/28/ovning-sjalvmedkansla-varfor-ar-det-viktigt-att-vara-snall-mot-sig-sjalv/

Försök vara uppmärksam på hur din inre röst brukar låta. Kom ihåg att ingen presterar bättre av att bli kritiserad eller nedtryckt!

När livet känns orättvist -acceptera orättvisa, förändra eller ska vi gå?

Att släppa taget – eller acceptera orättvisa

Ibland är rätt sak att göra att lämna en situation som jag inte upplever är rättvis.

Ibland är rätt sak att göra att lämna en situation som jag inte upplever är rättvis.

En av de saker i mitt liv som tagit mest energi är när jag upplevt orättvisa. Samtidigt som jag har haft svårt att acceptera orättvisa. Jag har velat att verkligheten ska se ut på ett sätt som den inte gjort. Det har varit i relationer, på arbetsplatser och andra situationer jag befunnit mig i där jag inte kunnat acceptera orättvisa. Jag har haft ett mönster att stanna kvar i situationer längre än det varit bara för mig. Jag har dessutom försökt förändra verkligheten. Ibland har det varit klokt. Andra gånger inte. Oftast inte faktiskt. Det har många gånger lett till att jag utsatt mig själv för onödigt lidande och onödiga risker. Jag har valt att gå in i kamp när det inte varit min kamp. Samtidigt har jag försökt att förändra sådant som inte varit min sak att förändra.

Sinnesrobönen – säger den att jag ska acceptera orättvisa?

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Sinnesrobönen en kristen bön som skrevs av Reinhold Niebuhr 1926. Den berör många. En del hänger upp sig på ordet gud. Tänker att det där är inget för mig “Jag är inte religiös, jag tror inte på Gud.” Det har varit så provocerande för vissa att man valt att ta bort ordet gud i vissa sammanhang.

Så låt oss titta närmre på Sinnesrobönen. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Betyder det att jag ska acceptera orättvisor och inte inte bry mig? Nej, det gör det inte. Det betyder att jag för att uppleva sinnesro behöver acceptera verkligheten precis som den är. Det betyder inte att jag behöver gilla situationen som den är. Men jag behöver släppa kampen om min önskan att verkligheten ska se ut på ett annat sätt. När jag går in i full acceptans och ser verkligheten som den är. Då uppstår en känsla av lättnad. När lättnaden uppstår frigörs energi och kraft. Den kraften kan användas till att utforska vad som är klokt att göra. Ibland är det att lämna situationen, ändra mitt förhållningssätt eller faktiskt förändra den. Vad är ditt mönster? Oavsett vad du brukar göra. Reflektera över om du kan utmana dig genom att göra på ett annat sätt nästa gång.

Att acceptera det oacceptabla

Föreställ dig att du lever i en relation där din partner får ständiga utbrott, han eller hon skriker ofta på dig. Du upplever att du blir orättvist behandlad. Det känns som om att du går på äggskal. När kommer nästa attack? Här är det lätt att gå vilse. Om du inte säger ifrån, är det då att acceptera att bli behandlad illa? Det kan det vara. Om du väljer att stanna kvar utan att på något sätt agera så kan det se ut som att du accepterar situationen som den är och att bli illa behandlad? Är det då rätt att säga ifrån? Det kan det vara. Men det kan också vara att utsätta dig för fara. Utifrån sett så kan det tolkas som att du accepterar att bli illa behandlad. Vad andra kanske inte ser eller vet är att du inser att det finns risker med att konfrontera. Därför väljer du att i det dolda göra en plan för att lämna din partner.

Så vad behöver accepteras i den här situationen? Jag tänker att inledningsvis är det att acceptera att verkligheten ser ut som den gör. Även om jag önskar att min partner betedde sig på ett annat sätt. Här är det vanligt att vi fastnar i att min partner borde göra annorlunda. Som medberoende är det vanligt att vi vill förstå vår partner. Men det spelar ingen roll hur mycket vi tycker vår partner borde vara annorlunda. Verkligheten är att han eller hon inte gör som vi önskar. Det behöver vi acceptera. Vi behöver inte acceptera orättvisa.

Det här är ofta det första steget till acceptans vi behöver ta om vi lever i en relation som inte är bra för oss. Vi har troligtvis gått in i normaliseringsprocessen. Som du kan läsa mer om i tidigare blogginlägg.

Du har alltid tre möjligheter till sinnesro

  • Acceptera situationen som den är
  • Förändra situationen
  • Lämna situationen

Inledningsvis kan det här såklart kännas provocerande. För det är inte alltid vi upplever att vi kan välja. När verkligheten är som svårast. En älskad dör. Ett barn är i missbruk. Min partner som jag älskar så mycket behandlar mig inte väl. När det känns som att inget av ovanstående är möjligt. Då är det första steget att acceptera att jag just nu inte kan acceptera verkligheten som den är. Kan du tillåta dig det, så brukar det så småningom öppna upp till att du kan gå vidare med med något av ovanstående val.

Civilkurage eller acceptera det som inte är ok

Om vi är ute på stan och går och ser två väktare som oprovocerat ger sig på en man. Ingen annan är i närheten. Det du ser är inte rättvist och naturligtvis inte ok på något sätt. Så vad kan du göra här? För det första skulle du förstås kunna kliva in i situationen och försöka avbryta det som händer. Med risk för att du själv blir utsatt för väktarnas oprovocerade våld, dessutom finns det en risk att de kommer att lägga skulden på dig. Du kan välja att passera, göra en anmälan i efterhand. Du har också ett val att låtsas som att du inte ser något och bara gå förbi. Så vad behöver du acceptera i den här situationen? Är det att väktare är oprovocerat våldsamma? Nej. Är det att verkligheten ser ut så att väktare kan vara oprovocerat våldsamma? Ja.

Att du när du ser något som inte är ok och inte agerar på en gång. Så behöver inte det betyda att du tycker att det som sker är ok. Det betyder inte att du accepterar orättvisa. Här skulle det vara lätt att fastna i att väktarna borde agera annorlunda. Ja, det borde de ha gjort. Men verkligheten är att de gör något som inte är ok. Genom att acceptera att verkligheten ändå ser ut som den gör. Istället för att fastna i att de borde agerat annorlunda. Så frigör jag kraft för att bestämma vad det bästa jag kan göra för att förändra det på sikt? Kanske är det att där och då ringa polisen. Kanske göra en anmälan till vaktbolaget. Det finns med säkerhet fler saker du skulle kunna göra.

Sinnesrobönen för medberoende

Avslutningsvis vill jag dela med mig av sinnesrobönen för medberoende. Den är en fin påminnelse när vi sitter fast i att en annan människa borde agera annorlunda.

Ge mig sinnesro att acceptera de människor jag inte kan förändra. Mod att förändra den människa jag kan och förstånd att inse att den människan är jag.

 

Att känna sina känslor – finn din inre kompass

Tänk efter eller känn efter?

Att ha tillgång till och känna sina känslor är vägen till att välja rätt väg för just dig. När hjärtat sjunger är du på rätt väg.

Att ha tillgång till och känna sina känslor är vägen till att välja rätt väg för just dig. När hjärtat sjunger är du på rätt väg.

Hur gör du när du ska ta beslut? Tänker eller känner du efter? Att tillåta sig att känna sina känslor kan vara den bästa guidningen till rätt beslut. Många av oss har fått lära oss att tänka oss fram till beslut, vi ska väga för- och nackdelar. Kanske har vi tidigare valt tokigt när vi låtit våra känslor styra. Jag tror att det är en vanlig missuppfattning att våra känslor styr oss fel. Jag tror snarare att vi blivit “felprogrammerade” när det gäller att känna och tolka våra känslor. Se tillbaka på din barndom. Var det några känslor du inte tilläts att känna. Kanske var det några känslor som belönades eller bestraffades på något sätt när du var barn?

Hur kan vi bli felprogrammerade?

Det är inte helt ovanligt att vi när vi var barn var med om att vissa känslor inte uppskattades eller till och med inte tolererades. Tänk dig ett litet barn som blir argt. Om föräldrarna då blir arga tillbaka. Skriker till barnet att det ska gå in på sitt rum. “Kom tillbaka när du är glad och trevlig”. När det här händer lär sig barnet att om jag känner ilska blir andra arga på mig och jag blir ensam, jag får inte vara med. Det här kan leda till att jag i vuxen ålder inte tillåter mig att känna ilska. Hur kan det ställa till problem? Jo, genom att vi inte agerar på ilska som det är tänkt att vi ska göra. Ilskans verkliga funktion är att tala om för oss att någon klivit över våra gränser. Om du inte tillåter dig att känna din ilska är det troligt att låter andra kliva över dina gränser.

Måste jag agera på mina känslor?

Nej, du behöver inte agera utifrån dina känslor. Det du behöver göra är att känna dina känslor, bekräfta att du har dem. När du tillåter dig att känna det du känner gå igenom känslan. Så småningom märker du att känslan klingar av. Föreställ dig att du är rädd för att åka hiss. Senast du åkte hiss så fastnade den. Du satt där i två timmar innan du kommit. Där och då var paniken på väg flera gånger. Du visste inte hur lång tid det skulle ta innan någon släppte ut dig. Nu har du blivit rädd för att åka hiss. Tänker om du fastnar igen. Innan incidenten när du fastnade så har du åkt hiss över 10.000 gånger utan att fastna. Men det har aldrig varit förknippat med starka känslor. Så det du blir påmind om när du ska åka hiss nu är att “det är farligt, jag kan fastna”. Låt den sunda vuxna i dig här ta den rädda delen i handen och åk hiss igen. Tillåt dig att känna rädslan. Bekräfta dig själv i att det är ok att vara rädd.

Varför är det viktigt att känna alla sina känslor?

När vi inte tillåter oss att känna alla våra känslor är jag övertygad om att det får konsekvenser. Återhållen ilska och rädsla sätter sig i kroppen. det ger på sikt konsekvenser. Det kan leda till spänningsvärk, högt blodtryck och andra fysiska åkommor. Vi agerar utifrån anpassning istället för att agera utifrån vår sanna vilja. Om du tillåter dig att känna det du känner i varje situation och sedan börjar leva efter det så kan du skapa det liv just du är ämnad att leva. Vad gör dig glad? Gör mer av det! Vad gör dig arg? Utforska det, här kan det finnas ledtrådar till att du anpassat dig efter andra och inte skyddat dina gränser. När du är ledsen, tillåter dig du att vara ledsen? Eller gör du allt för att avleda dig själv?

Att bli sin egen bästa förälder – att känna sina känslor

När man tillåter sig att känna alla sina känslor så får man den bästa guidningen i livet. Att bli sin egen bästa förälder betyder att jag bekräftar och accepterar alla känslor. Jag tillåter mig att känna det jag känner utan döma eller kritisera mig själv. Det betyder att jag agerar ut alla mina känslor. I mitt inre får allt finnas. Om du känner ett behov av att andra ska förstå och se dig kan det vara en god idé att börja träna på att ge dig själv förståelse och acceptans. Detta kan du träna med att skriva kärleksbrev till dig själv. Läs mer om det här https://sverigesbastaforetag.se/2022/10/28/ovning-sjalvmedkansla-varfor-ar-det-viktigt-att-vara-snall-mot-sig-sjalv/